torsdag 18 januari 2018

Evolution


Evolution är den process som orsakar en förändring genom generationerna hos allt liv på jorden. Det är en förändring som sker i takt med att miljön ständigt förändras av både utomstående faktorer, men också av t.ex. människan. I och med att miljön förändras måste växter, djur, svampar och människor hela tiden hitta nya sätt att anpassa sig. De som anpassar sig bäst överlever, och de som inte gör det dör. Survival of the fittest. All mångfald och variation bland livet på jorden är ett resultat av ett långt händelseförlopp där små förändringar hela tiden sker. 

I mig sker evolutionen, tickande, tragglande, stapplande. Gör sig ständigt påmind genom minnesluckor och ständig begrundan av det egna jaget -hur jag aldrig förstått mig på mig själv, självbedrägeriet och destruktiviteten versus självbevarelsedriften och principfastheten, i ett ständigt krig. Känslor och tillstånd jag  har levt med i flera år men som alltid känns nya. Det är för att jag alltid är ny har jag förstått nu. Så länge cellerna i min kropp fortsätter föröka sig, blir till, dör ut, blir till, dör ut. Jag är alltid ny. Kanske framförallt nu. När jag borstar tänderna på morgonen och ser mitt livlösa ansikte i spegeln på måndagsmorgonen kan det vara en helt ny konstellation av celler än de som stod där för en vecka sedan. Det känns så mycket nu och kanske är det därför jag bara vill krypa ut ur mitt eget skinn på nätterna när jag inte kan sova. Kanske är det därför jag inte kan sova.  Jag känner allt som händer därinne, längsmed blodkärlen och innanför revbenen. Fan vad ont det gör.

Cellerna i kroppen dör ut en efter en, samtidigt som ännu fler celler blir till ur dom. Vissa utsätts för programmerad celldöd vilket är precis vad det låter som. Cellen delar på sig så många antal gånger som behövs och sen upphör den, förprogrammerat. Andra celler dör under okontrollerade former.

Alla celler i kroppen ska tillslut dö. 

Men vissa celler dör aldrig, byts aldrig ut. De fortsätter föröka sig livet ut men bryts aldrig ner själva.

Och jag antar att det är i en sån som allt det här som jag försökt komma över, glömma bort, göra mig av med- flyttat in och stadgat sig. Och om det är så, så måste jag hitta ett sätt att leva på som inte handlar om att aktivt försöka bryta ner den cellen. Inte heller försöka göra någonting av den. Bara acceptera att den är där och att den är en del av mig. 
Förmodligen fortsätta fascineras av hur personer kan fastna i muskelminnet på en, och hur saker som redan hänt fortsätter hända i mig gång på gång på gång. 

Så det är vad jag ska ägna mig åt nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar